Jakob Israelsson¹ –1281

Personanteckningar

1 Jakob Israelssori, d 25 okt 1281. Blev 28 juli 1273 kanik i Uppsala med Laggahärads prebende, kallas 2 jan 1278 (archi)electus av Uppsala (företrädaren avled 5 mars 1277), förlänades pallium av påven 5 april och vigdes av ärkebiskop Jakob i Lund mellan 9 juli och 20 aug s å till ärkebiskop i Uppsala.

Jakob Israelsson tillhörde en släkt med stark korsfarartradition. Både hans far och farfar hade. varit i Jerusalem, ett faktum som kanske bildar bakgrund för faderns ovanliga förnamn. Om Jakobs ungdom vet man intet, men tänkbart är att han – liksom systersonen, den kände domprosten Andreas Andreæ (And) – studerat i Paris. Därpå tyder hans senare visade intresse för stiftets studenter. Sitt kanonikat vann han troligen genom konung Valdemar, som var dess instiftare. Det är möjligt, att han redan tidigare innehaft Laggahärads sockenkyrka, som var kungligt patronat. Till ärkebiskop valdes han, i motsats till sin företrädare, av domkapitlet. Sin konsekration fick han av primas i Lund, medan palliet överlämnades av biskoparna av Linköping och Roskilde som ombud för påven – Lunds rättigheter oförkränkta.

Företrädarens, ärkebiskop Folkes ämbetstid hade inneburit en stark utveckling av ärkesätet som kyrklig institution. J I instiftade nu ett tolfte kanonikat, ett ständigt domvikariat och underhåll för sex kordjäknar (chorales). Den s k fattigtionden från Tierp och Gästrikland anslog han till understöd åt stiftets studenter i Paris. Ett par avlatsbrev vittnar om hans intresse för predikarbröderna i Sigtuna. Slutligen drog han genom en donation försorg om sina företrädares och särskilt ärkebiskop Folkes anniversarium.

I politiskt hänseende var tiden mycket förvirrad genom förvecklingarna mellan konung Magnus Ladulås och hans avsatte broder Valdemar samt, som tredje part, Filipssönerna (»folkungarna» i Erikskrönikan). Källornas vittnesbörd är icke entydiga och har vållat livlig diskussion. Man har i allmänhet tillskrivit kyrkan en avgörande roll i utvecklingen, men knappast helt med rätta (Söderlind). Att Magnus Ladulås vid uppgörelserna med sin broder och ännu mera med Filipssönerna åtnjutit biskoparnas stöd är dock tydligt, liksom det står fast att det kyrkliga frälset och privilegium canonis preciserades just i detta sammanhang. J I har tillträtt sitt ämbete vid tiden för Valdemars avsägelse av konunganamnet, efter dennes återkomst från Danmark. Den 15 maj 1279 deltog han med sina lydbiskopar i det ryktbara mötet på Alsnö. S å 15–16 okt har en provinsialsynod hållits i konung Magnus närvaro i Tälje, varvid kyrkan beviljade kronan en gärd om 1 öre för varje gods om 3 marks värde. Från samma synod har konungen i brev till lagsagorna bekräftat kyrkans, dess gods och personers frihet från världslig domstol. Till detta möte har man väl även att hänföra de omdiskuterade Täljestatuterna, vilka vittnar om att kyrkans lagstiftning fortgick efter dess egna linjer. Slutligen har J I vid drottning Helvigs kröning i Söderköping 29 juli 1281, vilken han väl själv förrättade, tillsammans med sina suffraganer mottagit det nya privilegiebrev, som utsträckte skattefriheten och den juridiska immuniteten även till gods förvärvade efter provinsialkonciliet i Tälje 1276. För sin egen domkyrka har J I vid flera tillfällen rönt Magnus välvilja. Om de nämnda Täljestatuterna får tagas som en produkt av J I: s verksamhet – trots att de tydligen delvis upprepar tidigare beslut – har vi att i honom se en prelat som strävat att förverkliga de principer som slagits fast på mötet i Skänninge 1248, att inskärpa celibatsplikten, som på många håll föraktades, att inskrida mot överdåd och tygellöshet hos kleresiet och att samtidigt bevara och utbygga kyrkans frihet gentemot det världsliga samhället.