Israel Erlandsson (Finstaätten)¹ –<1329

kanik vid Uppsala domkyrka 1274 o ännu 1277

Som kanik i Uppsala fick han efter morbrodern Bengt, som blivit ärkedjäkne, då brodern Folke blev ärkebiskop, ett prebende med kaniktionden från Hagunda och Lagunda. Samtidigt med sitt kanonikat blev I E kyrkoherde vid S:t Per i Sigtuna. Det var tydligen här han kom att intressera sig för dominikanerna. Småningom ingick han själv i orden och blev senast 1298 Sigtunaklostrets prior. Åren 1302 och 1310 var han vicarius provincialis under provinsialpriorn i dominikanerprovinsen Dacia. Att en vikarie tillsattes berodde på det hösten 1309 utbrutna kriget mellan konungen av Danmark samt hertigarna Erik och Valdemar.

kallas prior i Sigtuna 1298

Under I E:s tid som prior hade Sigtunaklostret en storhetstid (Gallén). I striden med dominikanerbröderna från Strängnäs om rätten att tigga vid sälbodarna i Sthlm, lyckades I E småningom hävda Sigtunaklostrets uteslutande rätt. Medan I E var kvar i Sigtuna avslöts en betydelsefull överenskommelse med hans kusin domprosten Andreas Andreae (And) i Uppsala angående härbärge och ett par andra rum för sigtunabröder i Helgeandshuset i Uppsala.

providerad av påven till biskop i Västerås 29 juli 1309

Sedan biskopen i Västerås Nils Kettilsson blivit ärkebiskop, valdes I E till electus och providerades av påven till biskop där 29 juli 1309. Han har tydligen varit konung Birgers anhängare och provideringen en följd av Nils Sigvastssons legation till kurian (Rosén). Ännu 23 april 1311 kallas I E electus men 30 juni s å episcopus, varför han således erhållit invigning under mellantiden. Hans episkopat inföll under konung Birgers oroliga regering och förra delen av Magnus Erikssons minderårighetstid. Riket var efter överenskommelsen 1310 delat mellan konungen och hans bröder hertigarna, varvid I E:s eget stift uppdelades mellan konung Birger och en av hertigarna. I E framstod vid denna tid liksom ärkebiskopen såsom en av konung Birgers nära förbundna. Då efter mordet på hertigarna och Birgers fördrivande Magnus Eriksson valts till konung 1319, hade I E som biskop säte och stämma i rådet som förmyndarstyrelse. Han hade mycket att göra med den påvliga beskattningen av landet, som Avignonpåvarna intensifierade, och skötte med insikt och nit biskopsbordets och domkyrkans ekonomi. Bl a lyckades han från konung Birger inköpa gården Ön i Folkärna sn till domkyrkan. Den 21 maj 1317 uppgjorde han en förteckning på allt, som efter hans tillträde tillförts domkyrkan (Ekström). Han ordnade även den försummade själavården vid domkyrkoförsamlingen, så att den fick en ständig vikarie dvs egen kyrkoherde.

levde 7 jan 1328, var d 15 maj 1329

Den 12 mars 1328 överlämnades genom I E:s prokurator till de påvliga uppbördsmännen i Sverige den till påvens hjälp utgående speciella skatten. Huruvida I E, såsom Ekström förutsätter, då ännu levde, är emellertid ovisst. Sista gången han säkert kan beläggas såsom levande är 7 jan s å. Påven hade 28 dec 1327 till hans koadjutor förordnat den blivande Västeråsbiskopen, den något äventyrlige Egisl Birgersson (bd 12), och I E uppges då vara dekrepitus och såsom halvdöd, så att han ej kunnat sköta sin tjänst på fem år. Av brev 15 maj 1329 framgår, att I E då rätt lång tid varit död (Ekström, s 57 f). Biskop I E är en av den äldre svenska medeltidens mest betydande kyrkomän. Han är den främste representanten för den dominikanska kyrkliga odling som vid 1300-talets ingång var den ledande faktorn inom den svenska kyrkan (Brilioth). – En autograf av I E finnes återgiven hos Ekström (s 43).