Lars "Lasse" Olofsson¹ <1500–<1572

Personanteckningar

Ståthållare

Lagman 1560 i Västerbotten [19] .

På Isnäs boende [18] .

Bonde 1546 i Grisbacka, Umeå landsförs (Väbo) [10] .

Död 1572.

Han halp konung Göstaf mot Juten [19] .

På Isnäs boende [18] .

Enligt Peder Svart kom Lasse Olsson på vintern 1521 till Mora och rådde dalkarlarna att återkalla den flyktande Gustaf Eriksson (Vasa) och gav därmed upphov till det första Vasaloppet (Jan Liedgren: Plock ur min farfars antavla, Släktforskarnas årsbok 1996).

(Björnram) Lars Olofsson, krigare, fogde, död troligen 1572. Framträder i Peder Swarts krönika som betrodd medhjälpare till Gustav Vasa. Säges ha gett dalaalmogen de råd som fick dem att återkalla honom efter att ha nekat honom sitt bistånd. 1521 hövitsman för hälften av GV:s här, deltog verksamt i erövringen av Västerås. Svårt sårad i Stockholm, därför fick han ny befattning i den lokala förvaltningen. Fogde i Norrbotten och Ångermanland till 1526, därefter i Dalarna, 1531-39 i Korsholms län, Österbotten. Senare bosatte han sig i Umeå som underlagsman i Västerbotten. Befallningsman i Västerås. 1555-56 fogde i Västerbotten. Verksam inom rättsskippning, tillhörde Erik XIV:s högste nämnd 1563-67. Gift 1. möjl. Margareta Andersdotter Bärens eller Bure, 2. Anna Andersdotter Grubb. (Svenska män och kvinnor, huvudredaktör Nils Bohman (Sthlm 1942))

Urban Sikeborg börjar med att skriva om den stora förvirring som råder om vem som var Lasse Olssons hustru. Det finns en mängd olika uppgifter. Urban litar på Johan Bure som anger att han var gift med Anna, dotter till Anders Persson i Grubbe och hans hustru Mariet Jakobsdotter från Bure, Skellefteå. Anna Andersdotter avled senast 1559 och Lasse Olsson gifte om sig i Stockholm med Margareta, änka efter Stockholmsborgaren Klemet Kock. (Släktforskarnas årsbok 1997, s.104-106)

Underlagman i Västerbotten 1543-1550 [20] .

Lars Olofssons insatser i befrielsekriget, upproret mot den danske kung Kristian, finns främst beskrivna i en krönika författad av Gustav I:s historieskrivare Peder Andreæ Svart (d. 1562). Han framstår där som befrielsekrigets populäraste hjältar. Efter att ha sårats allvarligt vid Brunkeberg utsågs han 1521 till fogde i Norrbotten (det dåtida namnet på Västerbotten) och därtill ha uppsikt över de andra norrländska landskapen. Därefter är det sysslorna inom den kamerala och judiciella förvaltningen som hädanefter kommer att uppta större delen av hans liv.

Befallningen som fogde i Västerbotten inbegrep också Ångermanland. Officiellt tycks han ha frånträtt befattningen först 1526, men han hade redan den 11 juni 1525 erhållit fullmakt såsom fogde i Tuna i Dalarna, en tjänst han uppehöll ännu 1526. 1530 utsågs han till fogde över Korsholms län i Österbotten och han tillträdde denna tjänst den 10 februari följande år. Han nämns som underlagman i Västerbotten 1543 och kvarstod som sådan ännu 1560. Lars Olofsson bodde under denna tid sannolikt i hustruns hemsocken Umeå; 1544 uppges han i alla fall vara bosatt i Grisbacka by i denna socken, där han förvärvade ovanligt betydande jordegendomar. Åren 1546–1548 nämns han som fogde på Västerås slott, ett fögderi som också omfattade Tuhundra, Snevringe, Siende och Norrbo härader. 1549 användes han i några uppdrag vid Sala silvergruva. Han hade dessutom fram till 1549 ett okänt antal närliggande häradsrätter, bland annat just Norrbo och Siende i Västmanland.

1550 tillträdde Lars Olofsson som fogde i Hälsingland, en tjänst han uppehöll till 1554. Samtidigt togs han i anspråk för vissa uppgifter i Västerbotten, varifrån han 1550 förlänats tionde. Han efterträddes som fogde av en av sina egna män, storbondesonen från Norrala Anders Sigfridsson (Rålamb), som blev hans måg. Sannolikt var det på grund av det stora ryska kriget som Lars Olofsson förflyttades till Västerbotten, där han 1555 och 1556 tjänade som kungens betrodde fogde med uppgift att mobilisera det nordligaste Sverige inför den befarade ryska invasionen. Detta uppdrag kom att växa till en roll som militärbefäl för hela Norrland. 1556 fick han uppdraget att i landsändan genomföra kungens omfattande avelgårdsprojekt, som var avsett att bidra till det stående försvarets försörjning i orostider. Lars Olofsson kallades till Åbo, där kungen beordrade honom att bestyra om uppsättningen av den nya Norrlandsfänikan, ett uppdrag som troligen upphörde i och med fredsslutet 1557.

Under senare delen av 1550-talet är han bosatt hos sonen Mårten Larsson i Norrala socken i Hälsingland; åtminstone tidvis fortsatte han att förestå underlagmansämbetet i Västerbotten.

I januari 1562 utsåg Erik XIV Lars Olofsson till medlem av den nyligen upprättade konungsnämnden, ”Höga nämnden”. Han hade redan tidigare varit anlitad av kungamakten för liknande men tillfällig auppdrag. Av protokollen framgår att Lars Olofsson var en av de nio i Höga nämnden som nästan alltid deltog i sammanträdena i Stockholm, i synnerhet under tiden 1563–1567.

Avsikten med nämnden var i högsta grad politisk. Under den första tiden dominerades nämndens verksamhet av återvinningsdomar till adeln och rena civilmål. Lasse Olssons utnämning skedde dock under en tid då nämnden omorganiseras. Kungen ville därigenom göra nämndens sammansättning mer territoriellt representativ men också skjuta rådsadeln åt sidan genom att inkalla fler ofrälse och lågfrälse element. Såsom kunglig åklagare, prokurator, fungerade den kunglige sekreteraren Jöran Persson, som också använde nämnden för att uppfylla sina egna maktambitioner. Vid några tillfällen fungerade som åklagare även Lasse Olssons måg och Jöran Perssons förtrogne ’kumpan’ Anders Sigfridsson (Rålamb). Dennes gunst hos såväl Erik XIV som hos Jöran Persson låg till grund för utnämningen till lagman över hela Norrland 1563, en tjänst han uppehöll ännu 1568. Nämnden kom snart att bli ett effektivt redskap i kungens och Jöran Perssons händer i eliminerandet av verkliga och inbillade fiender. Från 1562 till maj 1567 utfärdade nämnden omkring 300 dödsdomar, så gott som alla för personer inom den kamerala och militära förvaltningen, men långtifrån alla kom att avrättas. Dödsdomar mot fogdar och kammarens personal användes här i flera fall av kungen i utpressningssyfte för att råda bot på kungamaktens behov av medel. Endast en gång, 1562, framgår att nämnden öppet gått emot åklagaren och frikänt den anklagade.

Efter att Erik XIV avsatts utsågs Lars Olofsson kort efter nämndens upplösning till häradshövding i Vaksala i Uppsala län omkring 1570. Från åtminstone 1570 bodde han i Uppsala. Han levde ännu den 19 april 1571 men tycks ha avlidit kort därefter.

(Sikeborg (1997), s. 89–106)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lasse_Olsson