Bm Åke Hatt (Persson) 1767–1846

Personanteckningar

Wikipedia: Salpetersjudare, yrke vars uppgift bestod i att leta rätt på urinindränkt jord och ta tillvara salpeter. Salpeter uppkommer när biologiskt material bryts ner i jord. En viktig källa för detta är stalljord.

På Gustav Vasas tid började armén allt mer övergå till eldvapen. De laddades med krut, som till 75% innehöll salpeter, som fanns i stor koncentration under ladugårdar. Följaktligen förklarades jorden under ladugårdarna för krono regale. Alla bönder (prästerna såg till att ingen blev glömd) tvingades leverera sin ålagda kvot till närmsta sjuderi – salpeterskatt, kallades det.

För att effektivisera och bättre kontrollera att all gödseljord togs tillvara tillsattes under den krigiska stormaktstiden speciella salpetersjudare, som reste omkring bland böndernas byar. De hade rätt att till och med låta sitt arbetslag bryta upp stallgolven om så skulle behövas. Dessutom skulle de hållas med mat och logi så länge arbetet pågick. När de var klara fick bönderna själva fylla på ny jord och eventuellt lägga nya golv i fähusen. De våldgästande statliga arbetarna, som vart femte år knackade på dörren, kallades föraktfullt ”pissegubbar”.

De salpeterlador som anlades från och med mitten av 1700-talet tog vara på allt som kunde ge salpeter. Där blandades kalk och jord med latrininnehåll och ruttet kött från hushållen i städerna. Komposten kokades och urlakades. Arbetsförhållandena var förnedrande och personalen bestod ofta av kvinnliga fångar under uppsikt av sjudare och paltar.

----

Wikipedia: Salpetersjuderistaten, kollektivnamn på de personer, vilka haft till uppgift att anskaffa och vårda statens förråd av salpeter, avsett för kruttillverkning.

Gustav Vasa utfärdade en förordning om att all befintlig "saltpetterjord" under landets ladugårdshus skulle anses som kronoregale. Kronan skulle med andra ord ha rätt över salpetern – sådan regalrätt fanns bland över fångst av lax i de norrländska älvarna. Jfr Kungsådra.

Allmogens skyldighet att biträda med dagsverken och körslor med mera för salpetertillverkningen utbyttes år 1634 mot årlig penningavgift efter hemmantal. Denna kallades salpeterhjälpen. I Skåne och Blekinge, där den infördes år 1662, kallades den salpeterskatten.

1801 upphävdes regalet och i dess ställe infördes skyldighet för hemman att leverera salpeter in natura, den s.k. salpetergärden. Denna upphävdes dock i sin tur redan år 1830. Under denna period var det vanligt att varje rote höll sig med salpetersjudare för att på så sätt fullfölja sin skyldighet att leverera salpeter.

För att tillhandahålla nödvändigt rörelsekapital för statens tillverkning av salpeter inrättades salpeterfonden och landet indelades i tretton salpetersjuderidistrikt, var och en under ledning av en salpetersjuderidirektör.

Genom kungligt brev av den 13 oktober 1865 tillkännagavs att staten skulle upphöra med att inlösa salpeter, dock med undantag för Norrbottens och Västerbottens län. Genom statsmakternas beslut 1866 upphörde salpeterfonden och genom kungligt brev den 15 oktober 1867 upplöstes kommittén för salpeterärenden.

Sedan salpeter inte längre behövdes för statens kruttillverkning upphörde salpetersjuderistaten den 31 december 1895.